Ett farväl...

Vad säger man? Vad gör man? Man fattar ett beslut som är det enda möjliga, det enda rätta och hjärnan talar om att man gör rätt fast hjärtat värker och man vet att livet aldrig mer blir riktigt detsamma som förut. Jag vet, jag har gjort det förr - tagit farväl av en gammal vän. För sex och ett halvt år sedan var det Katinka. Jag såg in i hennes mörka ögon under den långa, rufsiga luggen, lutade pannan mot hennes huvud som så många gånger förr och fattade beslutet som jag i tanken gått igenom massor av gånger - hon skulle aldrig få lida för att jag inte vågade... Nu var hennes tid förbi. Tre år senare var det dags att fatta samma beslut om Karisma och den gången var det så mycket svårare. Hon var inte gammal, hon borde fått många år till, vi hade ju så myckert kvar att uppleva... Men hon var sjuk, hade ont och ingen prognos att bli frisk och då gäller det att inte vara självisk.
Dagen innan nyårsafton var det dags att fatta ett beslut om Katja. Hon har haft symtom på "Cushing" länge - blöt i pälsen, lite trött, en släng av fång i somras - och nu drabbades hon av ett akut fånganfall. Veterinären kallades ut och gav mig en bekymrad blick:
"Det kommer kanske plötsligt, men har du funderat på avlivning..?"
Funderat har jag väl... Formulerat ord som "Vi får väl fundera på att skaffa en häst till så att inte Rosalinda blir ensam den dagen vi inte har Katja längre..." Den dagen ja, det skulle ju dröja några år till. Nu blev det inte så... Beslutet fattade jag direkt. Hon har haft ett bra liv och ska inte lida.
För snart 24 år sedan kämpade vi för hennes liv när hon föddes som den minsta i ett tvillingpar. "Låt henne dö! Det blir aldrig häst av henne!" sa veterinären då. Jag tvärvägrade! Visst skulle den magra, toviga fölungen bli en häst - och jag fick rätt. Hon blev en helt underbar liten häst som har bringat så mycket glädje i så mångas liv, inte minst mitt. Hon har lärt många barn rida under sina år som ridskolehäst, hon har dragit oss i vagnen, i pulka och släde på vintern, badat i havet på sommaren och varit med på otaliga hubertusjakter, tävlingar i hoppning och dressyr, bruksridning och körning. Hon har haft föl och hon har varit kompis och sällskapsdam till många av våra hästar. Hon har gett oss så mycket och det finaste jag kunde ge henne var ett värdigt slut.
I lördags, den 2 januari, fick hon somna in för gott här hemma och hon vilar nu i sin hage. Eller nej, hon betar nog på de evigt gröna ängarna tillsammans med Katinka och Karisma. Det är så jag vill tänka på henne.
Tack för allt Katja!