Det går framåt!

...på många vis just nu!
I fredags fick jag ett samtal från Transplantationsenheten på MAS och en läkare berättade att min moster, som erbjudit sig att donera en njure till mig, var färdigutredd och att de fått ett återbud på en operationstid den 2/3. Ville jag ha den?? Så klart jag ville! Så nu hänger det hela på att man kan centrifugera mitt blod från antikroppar eftersom vi inte har samma blodgrupp. De tror att det ska gå, men är inte säkra så det kan fortfarande blåsas av i sista stund. Jag blir i alla fall inlagd för behandling veckan innan operation och sen är det bara till att hålla tummarna...
På hästfronten är det tämligen lugnt. Lillan var ju lugn och snäll första dagen, men sedan tyckte hon plötsligt att hennes nya vän skulle sättas på plats och såg mest ut som en sur gammal märr. Han fick inte äta ur en enda mathög, inte dricka, inte ens titta in i vindskyddet och ve och fasa när jag gav honom en morot!! Jag blev lite orolig ett tag, för det tär på mattes samvete när det är -15 ute och en ensam liten häst står ute i mörka natten utan någon att ty sig till... Men idag verkar hon ha lugnat sig lite, och Tirol är inte särskilt rädd för henne heller. Travar iväg två steg när hon sätter tänderna i häcken på honom och vänder sen igen. En rätt cool gosse!
I morgon har vi konferens på jobbet så det innebär jobb från 6 till 22 med en liten paus för hästvattning och utfodring mitt på dagen. Det är ett h-e med kylan när vattnet fryser hela tiden. Jag bär ut ett par spannar varmvatten och häller i baljan varje gång men på en halvtimme är det fruset igen. Suck! Ska skaffa en lite mindre balja och stoppa isolering mellan dem. Ett tips jag läste nånstans... Hoppas det funkar.

Till sist en skön bild på Linus som njuter (?) av Åkes pälsvård. Den katten kan man hantera precis hur man vill - man placerar honom i en ställning och sen blir han där! Den här varianten är väl skön..?

Ny kompis till Lillan

Idag har vi varit och hämtat "Lillans" nya kompis. När Katja avlivades fick Lillan ett tillfälligt hem uppe i Tåghusa, hos Lindas farfar, där hon har gått några veckor i Lindas hästflock. Det gick bra att släppa henne där och hon kom snabbt in i gemenskapen men målet har ju hela tiden varit att få hem henne igen och via en annons på Blocket hittade jag en 1 1/2-årig valack vid namn Tirol som vi åkte och tittade på och fastnade för. Sen blev det snöstorm och omöjligt att ge sig ut med släp på vägarna så hämtningen av min nya häst fick vänta...
Idag kom han så äntligen! Vi var och lastade honom hos ägarna utanför Simrishamn, åkte vidare och hämtade Lillan och sen hem och släppte ihop dem. Det gick verkligen över förväntan. De hälsade lugnt och fint och började genast äta ensilage tillsammans som om de aldrig gjort annat. Lillan drog en repa och gnäggade efter Katja, men konstaterade snart att hon inte fanns där och återgick till att kolla upp sin nya vän i alla ändar...
Nu står de och äter, varvat med en och annan tur för att kolla hagen. Tirol gick tidigare i en platt hage mitt ute på slätten, så han verkar tycka att det är spännande med träd och backar och massor av buskage att gömma sig i. Så här ser de ut tillsammans:

Ett farväl...

Vad säger man? Vad gör man? Man fattar ett beslut som är det enda möjliga, det enda rätta och hjärnan talar om att man gör rätt fast hjärtat värker och man vet att livet aldrig mer blir riktigt detsamma som förut. Jag vet, jag har gjort det förr - tagit farväl av en gammal vän. För sex och ett halvt år sedan var det Katinka. Jag såg in i hennes mörka ögon under den långa, rufsiga luggen, lutade pannan mot hennes huvud som så många gånger förr och fattade beslutet som jag i tanken gått igenom massor av gånger - hon skulle aldrig få lida för att jag inte vågade... Nu var hennes tid förbi. Tre år senare var det dags att fatta samma beslut om Karisma och den gången var det så mycket svårare. Hon var inte gammal, hon borde fått många år till, vi hade ju så myckert kvar att uppleva... Men hon var sjuk, hade ont och ingen prognos att bli frisk och då gäller det att inte vara självisk.
Dagen innan nyårsafton var det dags att fatta ett beslut om Katja. Hon har haft symtom på "Cushing" länge - blöt i pälsen, lite trött, en släng av fång i somras - och nu drabbades hon av ett akut fånganfall. Veterinären kallades ut och gav mig en bekymrad blick:
"Det kommer kanske plötsligt, men har du funderat på avlivning..?"
Funderat har jag väl... Formulerat ord som "Vi får väl fundera på att skaffa en häst till så att inte Rosalinda blir ensam den dagen vi inte har Katja längre..." Den dagen ja, det skulle ju dröja några år till. Nu blev det inte så... Beslutet fattade jag direkt. Hon har haft ett bra liv och ska inte lida.
För snart 24 år sedan kämpade vi för hennes liv när hon föddes som den minsta i ett tvillingpar. "Låt henne dö! Det blir aldrig häst av henne!" sa veterinären då. Jag tvärvägrade! Visst skulle den magra, toviga fölungen bli en häst - och jag fick rätt. Hon blev en helt underbar liten häst som har bringat så mycket glädje i så mångas liv, inte minst mitt. Hon har lärt många barn rida under sina år som ridskolehäst, hon har dragit oss i vagnen, i pulka och släde på vintern, badat i havet på sommaren och varit med på otaliga hubertusjakter, tävlingar i hoppning och dressyr, bruksridning och körning. Hon har haft föl och hon har varit kompis och sällskapsdam till många av våra hästar. Hon har gett oss så mycket och det finaste jag kunde ge henne var ett värdigt slut.
I lördags, den 2 januari, fick hon somna in för gott här hemma och hon vilar nu i sin hage. Eller nej, hon betar nog på de evigt gröna ängarna tillsammans med Katinka och Karisma. Det är så jag vill tänka på henne.
Tack för allt Katja!