Man skulle varit katt...

...åtminstone om man vore det i vårt hus. För er som råkat missa (hi, hi) det så kan jag berätta att vi har en svart/vit långhårig kastrerad hankatt som lyssnar till namnet Linus. Ja, han lyssnar till mycket annat också som t ex ljudet av kylskåpsdörren, klirret ev kattmatsburkar, kniven mot en bit kassler på skärbrädan och för att inte tala om ljudet som uppstår när man skalar en räka...


Katten Linus föddes en junimorgon för sju och ett halvt år sedan på min huvudkudde efter att hans mamma, Lisa, varit ute på ett vårligt äventyr några månader tidigare. Fyra ungar blev det varav en lurvig. Linus växte upp i vårt hus och hade han varit människobarn hade han nog blivit utredd och fått någon "bokstavsdiagnos" för han skilde sig markant från sina kullsyskon vad gällde utveckling. När syskonen for runt i huset och klättrade upp på stolar och bord (och hängde i gardiner och tapeter) - ja, då hade Linus nyss lärt sig kravla ur sovlådan. Hans nos lyste jämt röd av näsblod eftersom han oftast trillade ner från saker, när han långt om länge äntligen lärde sig klättra upp på dem. Och när han trillade var det alltid med huvudet före...

Men till sist hann han ändå ikapp i utvecklingen och blev "normal" han också. Fast riktigt som andra katter är han väl inte heller för en snällare och godmodigare och mer hundlik katt har jag aldrig mött.

När Linus var ett år ungefär försvann han hemifrån och sågs inte till på flera månader. Under den tiden flyttade Lindas pappa och jag isär, jag skaffade en lägenhet i byn och en dag när Linda skulle bli hämtad kom hennes pappa in med Linus i släptåg. Precis när han skulle köra hemifrån hade katten kommit rusande och hoppat in i bilen. Så Linda bar in honom till mig och la honom på soffan och från den dagen blev han innekatt på heltid, vilket han sedan var i nästan fyra år.

Numera bor vi ju på landet och Linus går ut och in som han vill, fångar möss när han vill, parkerar framför kylskåpet och jamar hägljutt när han vill ha mat, sover i vår säng de nätter han inte är ute på äventyr (och de dagar han sedan vilar upp sig efter nattliga äventyr). Han sover gärna i mitt knä i soffan på kvällarna och hans absolut bästa kompis är vår hund, Zack. De två ses ofta ligga tätt ihoprullade bredvid varann. Går vi på promenad följer allt som oftast Linus med och han går perfekt "fot" bredvid oss på vägen. Stannar vi så stannar han och väntar på oss, men känner han för en tur in i en trädgård eller upp i ett träd så gör han det.

Ingen tvingar honom till någon lydnad och alla ställer upp på hans villkor. Det måste ju vara det perfekta livet - älskad katt i vårt hus!

Till sist en bild på Linus i hans favoritposition - sovande på rygg i soffan: