Blodsockerfall...

Sedan jag för drygt ett år sen fick min insulinpump har mitt blodsocker varit helt perfekt, eller ja... Perfekt är kanske inte när det sjunker ner till 2.0 på natten, men som diabetiker är valet antingen att ligga högt i överkant eller lågt i underkant och det senare mår kroppen bättre av medan huvudet inte funkar så värst bra när värdena kryper för långt ner. Problemet är också det att jag efter drygt 30 år med min sjukdom inte längre känner av när blodsockret sjunker ens på dagen och ännu mindre när jag sover.
I fredags morse vaknade jag när Åke körde till jobbet, gick sen upp och åt frukost och kröp sedan ner i sängen igen eftersom jag var trött och tyckte att jag kunde unna mig en sovmorgon. Klockan tolv skulle jag vara på jobbet och ta en fika och två skulle jag hämta Linda i skolan. Väldigt förvirrad och mycket långt från verkligheten kvicknade jag till och insåg att jag befann mig i en ambulans och hade absolut ingen aning om hur jag hamnat där. Långt borta hade jag en svag aning om att min f.d svärfar, dvs Lindas farfar hade varit inne i sovrummet hos mig med ett föl som han ville lämna tillbaks eftersom det hade för stor bläs... Jag funderade mycket på detta under de timmar jag tillbringade på akuten efteråt. Nu kan jag förklara det hela såhär:
I torsdags kväll läste jag på farmors blogg att en av deras hästar, Rosalita, som är född hos oss, hade fölat och samma kväll satt jag och diskuterade vita tecken hos fjordhästar på något forum på nätet. När jag inte dök upp utanför Lindas skola klockan två slog hon larm till farfar som körde upp och hittade mig medvetslös i sängen. Nånstans i min halvdvala rörde jag väl ihop det hela lite grann... Men många tankar hann rulla igång innan det klarnade!
Det som känns skumt och som omgivningen kan ha svårt att förstå är att man vid sådana här blodsockerfall ena sekunden är helt okontaktbar och sen så fort man kvicknar till är som vanligt igen. Reaktionerna från jobbet har bl a varit att jag nog behöver vara hemma en vecka och vila upp mig, eller att jag ju måste ändra pumpens inställning osv Sanningen är att blodsockersvängningar vilar man inte bort och att vardagen med diabetes är att ena sekunden har man ett värde på 2.3 och nästa, helt utan anledning, 16.3. Jag hade ju varit hjälpt av att kunna känna av hur det ligger, vilket jag gör om det blir riktigt lågt när jag är vaken men inte om jag sover.
Idag har vi i alla fall varit ute en rejäl runda med motorcykeln. Först körde vi hem till Per och Cissi och visade upp vårt nyförvärv och sen körde vi till Kivik och åt glass. Mysigt!
/Anna